bland duvblå lakan och vita vertikala persienner

 
 
innan han tog på sig skjortan sträckte jag ut mina armar så att han skulle komma tillbaka till sängen och krama mig. han log, kom och la sig ovanpå mig, med ansiktet mot min kudde. jag drog min hand långsamt över hans lena rygg, och han rörde sig inte ur fläcken.
minuter, eller kanske år gick, och mitt hjärta blev en sol.
jag vet att han inte vill skrynkla till skjortan.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0