won't let this city destroy our love

jag tittade igenom mina dokument och hittade detta som jag skrev 24 augusti 2011. tyckte det var ganska fint. framför allt är det fint att inse att man alltid går vidare och kommer över. 
det känns som ett helt liv sen.
 
 
 
 

Jag önskar så mycket att jag skulle kunna skriva ner mitt liv. Fotografera allting. Få ner allting på papper. Skriva om hur det känns när du stryker din hand över mitt hår och rufsar till det, när jag skrattar åt livet och tänker på framtiden, eller när dina ögon möter mina. Jag skulle kunna falla ner i dem. 

 

Jag önskar att jag kunde få rätsida på hur jag ska vara. Att jag kunde vara principfast och empatisk istället för att alltid skita i allt och göra det som känns bra. För mig. För stunden. 

 

Tänk om jag kunde förstå hur jag kan irritera mig så mycket på någon, samtidigt som jag inte vill något hellre än att kyssa honom. Jag önskar att jag kunde förstå mig på varför det är just du. Just dig jag hade släppt allt för och sprungit åt ditt håll vid minsta vinkning. Jag vet inte om det är dina ögon eller dina tänder som gör det, men jag tror det.

 

Imorgon finns inte idag längre, och det skrämmer mig så sjukt mycket. Jag önskar att jag skulle kunna spola fram och tillbaka i livet. Känna efter. Ta allting i min egen takt; göra om, tills det blir rätt. 

 

Det här livet, jag tror att det har fått mig att inse att det inte är läget som gör det. Att situationen inte spelar någon roll. Bara sällskapet gör det. 

 

Men jag kommer alltid ha den här sommaren. På gott och ont. Allt det här har hänt. Allt det här underbart fantastiska har hänt. 

Och det kan ingen ta ifrån mig. 


RSS 2.0