du är varm



making islands where no islands should go. nu ska jag sova.

krrrbako


blåsiga dagar. dagar då sanden blåser in i ögonen, in i munnen, ner i halsen. blandat med svettiga nätter, nätter då man tror att man är sen, alltid sen. fast det egentligen är flera månader kvar.
det hade jag gärna bytt mot dagar och nätter som dessa.



det är dags att ta tillbaka



” See what it’s doing to her? You’re never gonna come back here, you know. You’ll never want to, the way you’re leaving her now” my little brother had said the night before when we had stood side by side staring at the table cloth. My eyes had slid to the left and contemplated the room. The small kitchen with its half eaten loafs of bread in the corner by the microwave, the odd chairs that clashed with the misplaced yet very neatly lain table cloth, and the crooked refrigerator covered with photos of when we were little kids; naked and toothless. It was inevitably part of my past, but standing there, I had known I was going to miss it all. All these things that I left behind, I was aware of the fact that I would never look at them in the same way again. I passed this on; I left this, to find my own. This was all theirs now. The scruffy kitchen was hers. The view from the bathroom window overlooking Columbia University was from that day on always going to be the view from the bathroom back at mom's.





Hejhej, jag har ingenting vettigt att säga just nu. men här är ett litet utdrag ur en novell jag just nu skriver för min engelskakurs. hejdå

grodan boll




det är mars och kväll. imorgon har jag världens sovmorgon. utomhus är det svart och fint men vinden blåser genom mössan och kyler öronen. så man kan inte vara ute alltför länge. vad tacksam jag är för tider som dessa, tider då man ändå gör sitt jävla bästa av situationen. tack, alla. tack si hemskt mokka. jag är sömnig.

för dagar som inte är som idag




gårkvällen var en enda skrattfest förresten. jag var på det här med några vänner. stundtals blev jag nästan för fnissig, och då bör det sägas att föreställningen inte var någon komedi. vi gick i pausen.    


vendredi


andré derain

minneslund


 

I ett hörn av vardagsrummet står en pall, på den har jag satt mig. Det är nästan helt mörkt i rummet och jag vill inte bli påmind om det jag missar, så jag tittar inte upp. Som om någon har byggt en glasvägg mellan mig och världen hör jag alla ljud dämpat. Jag biter mig i läppen och tittar på mobilen varannan sekund, släpper den inte med handen. Jag tittar åt vänster när jag känner en hand på min axel.

”Hur går det?”

”Det går bra, jag är trött bara.”

I tjugo minuter sitter jag där. Allt jag vill är att flytta, klä av mig, strunta i mitt liv. Men du svarar inte. Så jag reser mig upp och tar mig småleendes fram över vardagsrumsgolvet. När jag går hörs musiken och rösterna stegvis mer och mer, jag tvingas att möta ansikten och kallprata innan jag fortsätter min färd mot köket. Fem minuter går det från att jag sätter mig på pallen igen till att jag återvänder till köket, öppnar kylen ännu en gång och fyller på mitt glas. På en timma hinner jag med fem skickade sms, två mottagna, och tre glas fyllda med allt kylen och mina vänner hade att erbjuda. Jag springer ut på gatan, tar med mig mina skor och min jacka i handen. Slänger ner dem i min cykelkorg och snubblar med tunga andetag iväg över sommarasfalten. Även fast det är mitt i natten fryser jag inte. Rösterna som ropar efter mig från balkongen hade fått mig att stanna vilken annan natt som helst. I natt kan inte asfalten flyga snabbare under mina fötter, och staden och livet kan inte spela mindre roll än det gör just nu. Jag kan aldrig känna mig mer oviktig än jag gör just nu. Lättnaden som folk säger kommer när man inser att man inte kan sjunka lägre känner jag aldrig. Inte när jag lagt mig för att sova och spyr på mitt sovrumsgolv, och inte heller morgonen efter. När jag vaknar med en sådan oförklarlig sorg och ångest, större än jag någonsin visste att man kunde känna. Inte ens då.

 

Du var på fest skrev du, så du kunde inte prata.




det gör jag visst


bilder härifrån, härifrån och härifrån.

mars i alpdal



asfalten är varm under mina bara fötter. jag springer tillbaka och hämtar mina sandaler. kisar upp mot himlen och lyfter upp mitt bh-band som glidit ner lite. min hud känns sval i hettan. jag tittar ner på marken och ler lite över det vi skrattade åt förut.
den stora fläkten vid kassan surrar när jag kliver in i den svala affären och hejar på tanten. i min korg trängs bröd, chips, äpplen, fetaost, räkor och färska grönsaker och jag pustar lite när jag lyfter upp den på bänken vid kassan. gumman ler mot mig och jag plockar upp en sedel och låter henne behålla den besvärliga småmyntsväxeln.
svalkan i affären är behaglig, men jag kliver ut på gatan precis lagom för att höra katten på andra sidan gatan jama. efter några steg snubblar jag nästan på min högra sandal.
jag ler över att jag slapp ramla och svänger kassen fram och tillbaka där jag går.

yes


tokyo love

jag som aldrig aldrig aldrig tänkt tanken på att besöka japan innan blir helt till mig och vill åka nu nu nu när jag läser tyras blogg. alltså. kolla bara.


alla bilder härifrån

kråkslott


det är så himla underbart att de bra dagarna kommer oftare nuförtiden. jag steg upp fem i halv sex imorse, åt frukost och halvsov på tåget till göteborg, var på skrattig arbetsintervju på liseberg ledd av två män i fina kostymer, och blev kallad vacker av stadens mest ökände fullis/knarkis. nu är jag sömnig och nöjd. jag har gosat med hunden, dragit ner rullgardinen, bäddat ner mig i sängen och ligger här och äter wokrester från igår och tittar på andra säsongen av californication.
det är mars nu.

RSS 2.0