det spelade ingen roll hur många gånger vi hade vaknat av solen och med stängda ögon och famlande händer letat efter varandras höfter. 
heller inte att din mormor alltid hälsade tre gånger till mig när du hade varit och träffat henne. 
kanske spelade det inte ens någon roll att jag hade varit så nära att få det jag drömt om i över ett år.
vi vet nog båda att det inte spelade någon roll att jag hade glömt en blå stickad tröja hemma hos dig, i australien, och att du hade skickat med mig din finaste, mjukaste M83-tshirt. 
inte en enda roll spelade det att jag fortfarande hade kortet du skrivit till mig på mitt skrivbord.
vasen du givit mig i mitt fönster. 
det som betydde något var att vi finns kvar. du är du, och jag är jag. 
vi finns.
och det spelade roll att vi kommer ses igen.

something different

people come in to your life for no apparent reason. 
you might meet them in a club, at a dinner party
under fairy lights and cigarette smoke.
they might get hired at your office
or be your local pizza deliverer.
hi, how are you, the usual please.
all they are
is eyes, handshakes, polite questions and a friendly smile. 
all they are until you make them something else
are passers-by in between the more important moments of your life.
but then along the way things happen.
days go by, and slowly they are molded into something more. 
or maybe just something different.


och det gör mig nog inte så mycket om det är slut nu.
du kan inte ge mig det jag vill ha.
du kommer aldrig kunna ge mig det jag behöver. 
allt du kan göra är att trampa på mig och mina känslor.
så det är lika bra att dra av plåstret nu. 

vad som händer

Ja. Tålamod är bittert. Men är dess frukt alltid söt? Någon månad efter att han gjorde slut med mig flyttade jag in till stan. Någon månad efter det fick jag reda på att pappa verkade ha en hjärntumör och åkte hem. Jag var i Sverige i tio dagar eller nåt, och åkte sedan hem till Sydney. Några veckor senare får jag reda på att pappa har 6 till 12 månader kvar att leva.
Det var nog den största chocken i mitt liv. En och en halv månad senare, efter resor, flytt och avsked, flyttade jag till Sverige. Det var 9 dagar sedan. Jag mår så fruktansvärt dåligt. Och jag vet inte om den här bittra känslan någonsin, eller åtminstone på väldigt länge, kommer bli söt.
Allt är bara fel.
Man får göra vad man kan för att sätta ett leende på sina, och andras läppar.

Jag ska tillbaka. På riktigt. En dag ska jag bli lycklig igen.

Tills dess
Jag vet inte.
Tills dess är idag allt som finns.

Jag har trott att jag ska trilla isär så många gånger.
Men här står jag. Armar, ben, hjärta och lungor. Tio fingrar och tio tår.

Svag. Men aldrig hopplös.

älskade stad

jag kommer sakna hur du lyser

även om det är mörkt.

hur du lyfter upp min blick och får mig att le

även om du inte säger någonting. 

hur din hand passar så perfekt i min

och hur du aldrig släppt taget.

jag kommer sakna hur du alltid fanns där när jag klättrade på väggarna

och hur du lät mig vara ifred när jag hatade allting.

hur du alltid fanns där när jag kom tillbaka

på samma ställe väntade du


varenda gång.

jag antar att det är dags för vår kärleks sista prov.

en flytt.


utdrag ur en dagbok

Måndag, vecka 21: Blickarna, blickarna, blickarna. Det enda vi fick göra var att röra försiktigt vid varandras händer och kyssa varandra på kinden. När jag hade klivit in igenom dörren efter att vi hade sagt hejdå, sa jag “Helvete helvete helvete helvete” för mig själv. Det här är alltså.. ja. Det här är något.

models and coffee - backstage livin'

Muffins and mothers.
Actors and amplifiers.
Bottled water, baseball caps and fold-out chairs. 
The other day we nailed a TV commercial shoot.
Now, you may notice a slight lack of excitement in Mo's eyes. That doesn't mean he wasn't as stoked about the day's events as I was. See, this particular occasion required a monstrous amount of preparation work, which for us LOUD folks, those with the creative vision, and not really with the assigned on-set tasks, meant a lot of hangin' around. After that though, well, yeah, we hung around for a little longer. 
However, as soon as the Swedish director called äction, it was well worth the wait. 5 hours of well-executed prep done by the makeup artists, and 20 minutes of filming, turned into 30 seconds of advertising bliss. 
It's always pretty darn awesome to see how a good team can create something so cool, and make it all run so smoothly, as it did on this shoot. 
Also, there were lollies up for grabs.
I will post the final results here, and tell you more details about what went down behind the scenes of this commercial, as soon as it airs this Sunday. 
Run along now. Don't you have better things to do? No, i know.

welcome to ad land

It's a pleasure to have you here. Just a few ground rules to get you started.
-  Do check your email every four minutes. It's always easier sending an email to your desk neighbour than tapping him on the shoulder.
- Don't get nurf guns. Get little balls to throw at each other, so you can play catch as well as dodgeball. 
- Do pull pranks on your fellow colleages, but do not mess with their coffee, personal lives, or lunch. 
- Don't burp in front of girls. They'll think less and less of you for every burp. 
- Do wear a suit if you are one, and if you're not, wear the most comfortable things you can find, just to irritate the suits.
- Don't fall in love with what you do.
- Do love what you do.
- Don't ever fall into the trap of thinking that the first concept you come up with is the best one.
- Do understand the insane power of the internet.
- Don't abuse the insane power of the internet. Memes are ok though. They count as inspirational.
- Do run like Forest Gump to the kitchen whenever a client meeting is over. There will be leftovers, and they will go faster than you can say "cold cut".
- Don't complicate something that is undoubtedly supposed to be easy. Example given: 
Thank you for your attention. As you were. 

introductory statement

Have you ever wondered why some people are so incredibly loud and passionate while talking on the phone? I have. 

It's as if they immerse themselves so blindly in the little talking machine, that they forget that there are other ears around them. 

They don't seem to care that everyone can hear. If they have something to show, they'll flaunt it. And if they have something to say, they'll yell it.


I used to think that it was just plain ignorance. That the screamers had no awareness what so ever about how they forced everyone, that were located on the same street, to listen to their details about how that tall girl they met on the incredibly drunken Friday night was kinda hot, but also not. She was too keen. About how big of a struggle Saturday was, and about how much they dreaded going to their mum's place on Tuesday, because it meant having to come clean about having been smoking for the last five years. Little sis' had slipped up. 


However, recently, I've realised that their yelling is caused by something completely different than not having any self-perception. They don't care about the fact that other people can hear their business. They just care that the person on the other side of the phone can. They're just loud. 


This is where the most nerdy little bunch people get a voice. We talk passionately off the phone. 

We might be a bit crazy, and we might not be exactly what you want us to be.

But if we have something to say, we yell it.

We're LOUD. 



our mossias

This is Mo.
When Mo turned 36 today, he became a poem of a man. Bearded poetry.
His head-turning swagger is something few have managed to wrap their heads around. 
The things he has seen in the many years of his life, they're all what makes him our Mossias. 
Therefore, I thought I would write a few words about him.  
Mo is our Head of Art. Not to be mistaken for the head of Art, or Artur, our Art Director. 
Mo likes beans, jello, and toast. Not all at once, he points out without a smile under his beard.
When Mo was 5, he invented his first happy dance. Ever since then, many new dances have seen the light of day. Mo's favourite music to dance to is Arabic. 
Now there's an auto biography I would read. 
Happy birthday Mo. 

inte sant men fin låt



blev påmind om ett av mina favoritord ikväll. läs rubriken. annars älskar jag ro, veck, och kaka.
på engelska är mina favoritord leverage, book, och excrutiating.
i helgen flyttar jag till surry hills och blir innerstadsflicka igen. bara en sån sak.

det rasade ner över mig

jag vet inte riktigt vad jag ska skriva.
mitt hjärta är så trasigt. 

bland duvblå lakan och vita vertikala persienner

innan han tog på sig skjortan sträckte jag ut mina armar så att han skulle komma tillbaka till sängen och krama mig. han log, kom och la sig ovanpå mig, med ansiktet mot min kudde. jag drog min hand långsamt över hans lena rygg, och han rörde sig inte ur fläcken.
minuter, eller kanske år gick, och mitt hjärta blev en sol.
jag vet att han inte vill skrynkla till skjortan.

it feels like we'll never go backwards again

ibland glömmer man bort att allting är så fantastiskt. 
att motgångar är ett påhitt, bara något man måste bortse ifrån.
att det inte finns något bättre i livet än utmaningar.
att det är helt underbart att lyckas, och inte så hemskt att misslyckas.
att kärlek är det konstigaste, finaste, läskigaste som finns.
ibland glömmer man bort att kärlek är det svåraste som finns.
att riktig kärlek dock utan undantag alltid är värt alla kompromisser, språkbarriärer och missförstånd.
vi har varit tillsammans i nästan tre månader. 
jag minns inte riktigt vad jag tänkte på innan.
vi är så olika.
men det är bara vi.
jag skrattar åt hans falsksång, och åt hans fula skatemusik han insisterar på att ha på i bilen.
han skrattar åt att jag är så lättstött när det gäller min konst, och att jag väcker honom mitt i natten och pratar svenska i sömnen med honom.
jag tror jag är förlorad till sydney.

RSS 2.0